En misär

Fick ett sug efter att ta en promenad på ingarö. Runt the old hood. Runt vedhamn, ner till havet. Jag saknar havet. Frågade M vad han ansåg o ja visst de gick ju strålande. Sen kände jag att de inte gick. Hur ska jag orka.
Jag vill att världen skall veta att jag absolut in no way inte älskar henne. Alltså verkligen inte. Men de är som en stor deppighet där. Huset är trasigt, inga pengar, alla är sjuka, det är som att gå in i en roman om andra världskriget.
Sen känner jag mig som ett as. Ett stort hemskt as. Det är ju lite mitt ansvar... Jag borde vara där o stötta...men jag har varit där o stöttat säkert 10 år...and guess what, ingenting blir bättre. Misär misär. Ont här ont där, inga pengar, får pengar, spenderar på nåt idiotiskt som utemöbler. Alltså hua..jag kan inte orka. Jag KAN inte orka se det längre. Vad ska jag göra? Lyssna på ännu en kväll av misär o sedan höra hur allt blir rättfärdigat. "jamen de är ju för att...jag hade ju inte ätit...jag..." visserligen slipper jag sånt nu mer, jag är inte där, jag ser det inte, det finns inga bevis. Men jag tvekar aldrig på att det förekommer. Det finns.

Denna jävla misär.
Det skär mig i småbitar.
Å ena sidan borde jag vara där. Jag borde förstå jag borde hjälpa till.
Å andra sidan orkar jag inget mer nu. 10 år av ständigt beeing there. Av utlåning av pengar jag aldrig mer ser, av tragiska kvällar där jag på rikigt velat göra ngn illa.

Jag vet inte om det kanske är läge snart att berätta det. Att säga till om hur lite jag kan göra det här längre. Hur lite jag orkar höra på det, vara en del av det hela. Jag har försökt. Ingen vill, ingen orkar, ingen kan. NEJ MEN GE UPP DÅRÅ!
Får man känna så? Får man känna att det är nog. Att vresiga kommentarer o elaka uttalanden o krav på att man ska va så jävla trevlig för "jag har de svårt" är okej?
Jag skulle behöva en paus.