På ett sätt är jag oerhört tacksam över att vi klarat de såhär långt. Med allt. Oss själva, huset, pengarna, barn. På ett sätt kan jag känna att det är dax för lugn nu. På riktigt. En period i alla fall med lugn där vi inte behöver ha en klump i magen eller bli deppiga av att de kommer räkningar. När man faktiskt kan få kolla på ett par 300 kr skor och tänka, jamen ja de kan jag vara värd. Eller köpa kläder till Lilleman utan att nalla på reserverna.
Vi har de bra. Vi har de. Det finns folk med en massa problem och våra är fan bara lyx, men ibland vaknar man upp och känner, fan, is it never enough?
Min värdelöshet känner inga gränser över att leva på a kassa som inte täcker utgifterna, men de kunde varit värre. Jag tänker så. Men inte hela tiden, ibland tänker jag. DET ÄR SÅ SYND OM MIG!
Sen ser jag vår tant som bor i lägenheten mitt emot. Hon är kutryggig och mår nog inte allt för bra. Ibland ser jag henne med de lokala alkisarna. Hon är säker 70. Jag har hjälpt henne nästan hem en gång, så långt jag fick. Hon stank av billig öl och annat. Inte en enda gång klagade hon. Så jag gör de inte heller. Jag bara konstaterar....att jag har de jädrans bra med en underbar familj som har lagat mat som vi haft råd att köpa.
Se där. Nu känns de bättre. ibland måste man bara få resonera sig fram till de.
"tack för att ni lyssna"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar