J funderar på allvar att flytta hem och plugga i Sthlm.
Sällan har jag sagt JIPPI med sådan övertygelse. I just love it.
Från Califonien till Stockholm. Bra beslut.
Som jag har längtat efter att ha min finaste i närheten.
Jag hatar när de gör ont i andra och man inte kan göra jack shit för man är på andra sidan jorden.
Eller när man har 10 000 roliga känslor i kroppen och man inte ens kan ringa för de är i slutet på månaden och de kostar en miljon kr i minuten.
Eller när man hittar laktos och glutenfri korv (haha well long story).
Kanske kan jag äntligen plugga upp mattebetygen (jag vill de men inte utan hjälp).
Kanske kan vi gå språkkurser tillsammans.
Kanske kan vi fylla år ihop, fira saker, göra saker.
Man blir lycklig när en av ens kärlekar kommer närmre.
Tänk bara den saken att tröttna på varann. Hinna tröttna. Jag hinner aldrig de. Hon är här för kort tid.
Nu har jag inte tagit ut något i förskott. Med J you never know. Nästa månad kan hon vara påväg till världens ände...o jag tror inte för en sekund att hon blir här för gott. J är inte sån. Hon stannar inte för länge på samma plats.
Men kanske kanske kan hon finnas här ett tag. Jag skall tvinga henne till gemenskap jämt. Gud så trött hon kommer bli på mig. Men jisses...100 år har hon varit borta. Sånt är inte OK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar