Jag e gnällig idag. Riktigt surgnällig. Försökt snap out of it men de vill sig inte. Idag vill sig inte. Med en än surare tant kom jag i en diskussion. Jag ville inte fortsätta o slutade helt sonika att prata om saken men tant gav sig inte. Ämnet var "att leva genom sina barn". Surtant hävdade att man fick sätta sitt liv på hold när man skaffade barn. Man prioriterade dom nu o man blev lycklig över deras liv och framsteg. Man får leva sen när dom blir äldre. Jag i min tur är totalt allergisk mot sånt tänk. Jag får knottror av att folk inte kan ta en weekend, inte kan träna, inte kan göra det dom allra helst vill bara för att de fått barn. "nää du vet barnet kan inte sova om jag inte är hemma". Ehhh du tror inte att du gjort nåt tokigt då?
Jag älskar min son över allt. Över sten hav o himmel. Inget klår honom o han är prio ett! Vill jag dock inte få tuppjuck innan 35 måste jag få vara jag ibland med. Säga saker med ord man inte får säga, vara oansvarig o oanständig o fnissa. Jag måste få lämna ansvaret och rutinen och få springa vilt i ngra minuter. Får jag det, får jag säga saker, köra för fort, bli salomgsberusad, skratta åt nåt inkorrekt då är jag en desto bättre mamma. Får jag längta ngn gång, bara ligga i soffan o slöa, undra vad han håller på med just nu då blir jag en bättre mamma. Får jag visa honom att jag litar på honom, att han får sova borta, att han får hitta sin egen personlighet o göra saker utan hökmamma då tycker jag att jag är en bra mamma. Surtant thinks not. Hon Sa att man fick förkovra sig sen. Man pluggade inte om barnen var under 7 år, man jobbade o tjänade pengar. Man reste inte om barnen var under sju, varken med eller utan barn. Man kom hem i tid, lagade god mat, lekte o läste nattsaga. Varje dag!
Jag mååååste vara ett as för min mat är inte ens alltid god. Men man har väl olika syn på saken o tillslut reste jag mig i hämta kaffe. För att jag såg mig besegrad? Nää för jag såg ingen chans till att ngn av oss skulle ändra uppfattning. Min son är i alla fall en pärla. En sån dyr en. Så nåt rätt har jag gjort fast jag både rest, pluggat o lagad taskig mat.
Jag älskar min son över allt. Över sten hav o himmel. Inget klår honom o han är prio ett! Vill jag dock inte få tuppjuck innan 35 måste jag få vara jag ibland med. Säga saker med ord man inte får säga, vara oansvarig o oanständig o fnissa. Jag måste få lämna ansvaret och rutinen och få springa vilt i ngra minuter. Får jag det, får jag säga saker, köra för fort, bli salomgsberusad, skratta åt nåt inkorrekt då är jag en desto bättre mamma. Får jag längta ngn gång, bara ligga i soffan o slöa, undra vad han håller på med just nu då blir jag en bättre mamma. Får jag visa honom att jag litar på honom, att han får sova borta, att han får hitta sin egen personlighet o göra saker utan hökmamma då tycker jag att jag är en bra mamma. Surtant thinks not. Hon Sa att man fick förkovra sig sen. Man pluggade inte om barnen var under 7 år, man jobbade o tjänade pengar. Man reste inte om barnen var under sju, varken med eller utan barn. Man kom hem i tid, lagade god mat, lekte o läste nattsaga. Varje dag!
Jag mååååste vara ett as för min mat är inte ens alltid god. Men man har väl olika syn på saken o tillslut reste jag mig i hämta kaffe. För att jag såg mig besegrad? Nää för jag såg ingen chans till att ngn av oss skulle ändra uppfattning. Min son är i alla fall en pärla. En sån dyr en. Så nåt rätt har jag gjort fast jag både rest, pluggat o lagad taskig mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar