11 juni 2012

kärlekskrank

Jag har en så fin svägerska. Jag brukar säga det ibland tror jag. Men jag har verkligen det. Ibland när vi sitter ner och pratar så har jag så mycket nytta av hennes erfarenheter och ord och jag kan känna mig så trygg  i det hon säger. Jag blir liksom så glad i att samma problem i mammaliv och vardagsliv och allt liv som kan finnas även hos någon annan. JAG ÄR INTE ENSAM. Är det inte fantastiskt när man får den känslan?
Jag är i alla fall väldigt väldigt tacksam över att de finns en människa i mitt liv som jag kan säga "jamen jag vet preciiiis vad du menar".

Jag har ett fantastiskt barn. Ett barn jag kan säga att jag älskar 10 gånger i sekunden och ändå känns det för lite. Jag kan säga att jag sprängs av kärlek för honom och ändå känns det som om jag inte tar i nog. Jag kan säga att jag vill äta upp honom och fullt på allvar mena att jag vill äta upp honom för så fantastisk tycker jag att han är. (de där är sjukt I know).

Jag har en sambo som inte alltid har det så lätt. Jag har det inte alltid så lätt. Vi har det inte alltid så lätt, för det är skitsvårt att dela liv med någon. Leva sitt liv så som den andre vill, de är omöjligt. Man tär och skaver och svider på varandra men det finns ingen annan jag hellre gör de med. Det finns ingen jag hellre blir arg på, ingen jag hellre surar med. O visst de kan verka jävligt konstigt, men trots allt sånt och trots att jag ibland vill slå huvet i en betongvägg av frustration så vill jag inte vara utan den kärlek jag får. Den förståelse jag får. Den känslan av att jag älskar och är älskad av någon. Den fantastiska vetskapen om att någon saknar mig när jag inte är där, att någon vill dela sitt liv med mig och som trots att jag ibland vaknar upp med gnorv i ögonvrån och har öronvax och att det inte alltid doftar rosor när jag varit på toaletten vill spendera sina dyrbara dagar med mig.

Jag har en underbar storebror som kan allt och vet allt. Han är underbar. Riktigt underbar. O så är han en besserwisser, en översitter med en massa humör och ibland är han en mansgris. För han kan. Men han är min storebror. Min snälle omtänksamma storebror som gör allt han kan för mig. Som ringer mig för att säga att han är stolt över mig. Som alltid ringer mig när hjärtat är fullt av besvikelse och aj. Som alltid vet när något är på väg att gå över styr och som för det mesta kommer med råd som är helt jävla idiotiska. Men de är så storebröder gör. De kan allt och vet allt men är helt clueless för de mesta. Ändå lyssnar jag och skrattar, håller med och ibland gör jag som han sagt.

Jag har några riktigt fina vänner. Vänner jag kan älska i alla väder. Vänner som lyssnar som skrattar som gör att jag får ont i magen av skratt. Vänner som känner när dom ska ringa som känner när jag vill prata om annat känner när jag vill prata om det jobbiga. Jag har vänner som alltid finns där för mig och skulle göra mig glad med alla sina medel och det är väl faktiskt allt man kan och ska begära av en vän. Att dom finns där mentalt. Att dom finns där för mig när jag behöver det.

Jag har världens bästa hus. Det finaste jag vet, min dröm. Svårt att hålla rent. Svårt att få inrett som jag vill. För dyrt för att renovera, precis som jag, svårbehärskat men fantastiskt. Mitt hus är som mitt hår, yvigt och stort men fantastiskt. Ja mitt hår är fantastiskt, jag insåg de en dag när jag satt bakom en 40 åring med kala fläckar. 

Jag har en underbar tomt som är så vacker trots att myrorna ätit upp hela min odling och att allt nu smakar ättika i ett idiotiskt försök att smälta krypen. Men vem är perfekt? Odlingarna var fantastiska innan myrorna kom. O jag menar, vem gillar pumpasmaken egentligen?

Jag har en fantastisk bil som inte alltid gör som jag vill men som alltid levererar trots att jag misshandlar den. Förlåt bilen jag skall vara snällare år 2 av mitt körkort.

Jag har grannar som bjuder på kalas, fest, middagar och vi har aldrig tråkigt med dom. Jag älskar sånt. Vissa älskar jag mer än andra, vissa älskar jag som vänner, vissa älskar jag som bekanta, vissa älskar jag för att det bara är så härligt,  för de får mig att må bra.

Det är en liten liten del av hela det nätverket som är mitt. Av de sakerna jag har.
Varför jag delar med mig av detta i ett kärlekskrankt blogginlägg? För att folk runt omkring mig inte alltid har det. Man har ingen säkerhet, inget att ramla tillbaka på. Man kan inte lita på någon, allt man trott har varit en lögn och allt man intalat sig har varit på låtsas. Luftslott, det sanna luftslottet som sprängs.
Jag måste i de mörkaste av stunder tänka på att jag har allt detta. att det inte är synd om mig. Aldrig någonsin är det speciellt synd om mig. Det kan vara jobbigt och mörkt och tungt men de e fan inte synd om mig. För jag har folk som plockar upp mig. O de som inte har de, de är dom de är synd om. Det är dom som behöver uppmärksamheten, de som behöver be om den. Jag får den ju gratis, jag får ju orden och känslorna och det fina utan att fråga efter det. Då är det inte synd om mig. Det är tungt men det är inte synd. O kanske att det gör att man kan få saker att gå runt. Få allt att bli bra igen. Precis så som jag hoppas.

Inga kommentarer: