Skräms så lagom

Jag älskar min son. Det vet ni. Jag älskar honom mer än något på denna jord. Han är luften som jag andas. Igår när jag kom hem från terapisnack med en vän och långpromenad kommer M ner från trappen och frågar var blindtarmen sitter. Lillen gråter och tar sig för magen. Men det var inte rätt sida. Han vill kräkas och kallsvettas. Vi ringer vårdguiden och dom frågar om dom skall skicka ambulans. Jag dog lite där tror jag. Får ner Theo i bilen, han kan inte gå så ont gör det. till saken hör ju att han sällan gråter av smärta. Vi pratar om killen som själv drog ut sin tand. Han är inte så känslig, men nu är han, och rädd och skakig och svettig. Men som ett mirakel lägger det sig på väg in och när vi kommer till akuten är han lugn och rätt nöjd för det är ju riktigt spännande. Lite besviken på att ambulansen inte kommit men man får ju ta det som bjuds. Köerna är enorma på akuten så dom rådgör oss att åka hem, troligen är det magknip from hell.
Nu matar jag honom med trädgårdens plommon och bäljar i honom vatten och hoppas att det bara är nåt som inte vill lossna riktigt. Men idag är det stora skäm bort Theo dagen. Allt han vill ha kommer han få och omåttligt mycket gos och kärlek. Varför? Jo, you see, när någon frågar mig om mitt dyrbaraste skall åka ambulans in till sjukhuset så stannar mitt hjärta. Jag trodde jag skulle svimma. Man gör det inte men kroppen stannar av. Man gör saker på autopilot. När han grät och skrek så klappade jag bara och sa att allt blev bra snart, det blir så bra så bra. Mamma och pappa är här nu. Jag klappa och vyssha och krama. Vi pratade om annat och om ontet. Vad händer nu, har du frågor. Ja allt det där som man kan prata om men i mig hade jag en klump större än en basketboll. TÄNK OM NÅT ÄR FEL? Vad fan gör jag om nåt är fel?
Man är så maktlös, så liten, ingen mamma som kan fixa allt, ingen superwomen, man är bara en människa vars viktigaste är i fara och man kan inte göra nåt alls.
Även om det var falskt alarm, även om det nog inte är nåt att ens skriva ett blogginlägg om så inser man hur jäkla skört allt är. En onsdag, en onsdag som alla andra så kan det vara ett drama. Det kan bli vad som helst, allt kan hända och låt mig bara säga att en sån här tur in till akuten igen bakom en jävla buss som körde i 50 km i timmen och i en dimme som var larvig, en sån tur är uteslutet på mycket lång tid. MYCKET lång tid!

Den bästa människan jag vet