95% av livet bestämmer jag

Vilken fantastisk dag idag...o allt bara för att jag redan igår bestämde att det skulle vara det. Inställning är 95 % I tell ya. För allt har inte varit underbart om man skall gå in på detalj. Det började uselt...Idag fick han den lilla sin första "lämna mig inte här" attack vilket resulterade i snyft vid dörren som sedan eskalerade. Jag snodde snabbt upp honom från golvet då vi stod mitt framför entren  med alla galna barn som i en iver av "klockan ringer" entusiasm plöjer ner allt i sin väg. I bara strumporna ställde jag ned honom på asfalten och där begravde han sitt lilla ansikte mot mitt bröst och darrade sådär nästan osynligt med kroppen. Jag försökte glättigt trösta honom "men står du här i bara strumporna pöjk" men nej, de hjälpte föga. Vid den direkta frågan "vad är det min vän" kom svaret "jag hulk vet snyft inte snyt". Jaha, vad gör man? Vad gör man när man är den enda personen i världen som kan rädda den lilla fast man också är den personen som inte kan göra ett skit? Vad säger man och hur löser man det? Jo jag skall säga dig hur man vill lösa det. Man vill ta ungen under armen och springa. Rymma ut i skogen och sätta sig på var sin mosse och säga "sådär ja, nu får vi leva på grankottar i resten av vår tid men kan ekorrarna så kan väl vi, vi är i alla fall tillsammans." Det är dock inget som jag rekommederar att man gör. Istället tröstar man så gott det går och när fröken sen närmar sig och man ser hur hon puffar undan honom från mig och sen tar hans hand och jag hinner knappt blinka, de är då man har sin chans för det kommer gå över. Det vet vi alla. Man skall inte heller som min första instinkt alltid är i några millisekunder, snyta till fröken som försöker hjälpa upp situationen. Det skall man alltså absolut inte. MEN, det fröken inte vet är att den lille mannen får tröst och sitta hos fröken. Han får klappar på huvudet och vysch. Han får förståelse och bus och lek. Den lille mannens mamma får snällt skynda sig hem efter att ha pratat med en fin granne allt för länge för råd och "jaha, ojdå, nämen" stund. Hon får stressa in i duschen och på med kläder för att snabbt komma till sitt måndagsmöte. I bilen på väg till jobbet, där får hon snyfta. Men ingen vyschar, ingen tröstar eller busar. Ingen säger "det blir bättre snart, kom så leker vi, kom så får du sitta hos mig så klappar jag på ditt hår och ger dig kärlek." Mammor skall klara av de där. Vi är starka, vi är lejon och geparder, vi kan allt utan att blinka.
Vi kan städa ett hus.
Vi kan jobba på helger.
Vi kan ta hand om man och barn.
Vi kan med tröttma i kroppen läsa ännu en godnattsaga som är så jäkla tråkig bara för att han, den lilla vill.
Men i stillheten när ingen ser då är vi mammor svaga och små och trötta. Vi vill också få en saga och lägga oss tidigt.Vi får skylla oss själva, vi är ju mammor.

Ändå, trots denna mardrömsstart så har min dag varit fantastisk. Den har bara levererat timme efter timme och trots att jag körde ett senmöte hann jag precis hem innan den lille somnade för att övertalas till att läsa en sån där JÄKLA pluppbok. Jisses. Men jag gjorde det med glädje för imorgon, då är det en ny sån där fantastisk dag som bara levererar och levererar!

Mer pysselgrejjer.

Ledig dag.
Semiledig dag.
Jag var tvungen att jobba lite...kallas taskig planering så den får jag själv ta på mig. Men nu är det fixat.
M kom hem vid kvart över jättesent inatt för att han spelat på nån tillställning. Denna gång dock i hemmabyn så när jag satte filmen jag njöt av igår på mute så kunde jag höra hur dom förgyllde någons party från höjden.
Liten man har jag skickat ut till en kompis och annars är listan enorm idag. Jag har betat av halva.
Jobb
Köpa presenter...ni kan bara inte ana hur många som fyller år samtidigt. Samtidigt som det är kul med kalas är det kämpigt de här med att vela fram och tillbaka. vaaaaad ska man köpa. Vaaaad kommer dom gilla? Jag har alltid tusen ideer men sen ska dom ner till 1 också.
Nu är det i alla fall klart. eller ok, de är lite pyssel kvar sen också. Sånt där roligt kreativt ni vet.
Nu har jag langat iväg ungen min till grannens tomt och grannens barn så att jag i frid och fröjd kan städa som ett jon. Det har inte gjorts sen mor fick nils. Man vill inte ens tänka på vilka bakterier som frodas. Framförallt vill man(jag) inte ha de så mer. Så skurhinkar, tvätt, vik och dammsugning. Allt är på gång med en ryslig fart. Endast andningspaus för kaffe och visst slapperi framför datorn (men den fick jag eftersom hela morgonen har varit en sån där produktiv morgon).
När mannen har piggat på sig, fått i sig lördagsgodis (ehh ja) så åker han iväg och storhandlar. Då jag kan sätta igång och rya på riktigt i denna håla. Risken är dock att jag inte hinner klart. ,Men men, de är ju en dag imorgon också.

bild från make and creates hemsida såklart

Meeeen. Jag måste ge er ett tips. Make and create. Min svägerska, pysseldrottningen, hon tipsade om denna sida. Här kan man både få inspiration då det finns en blogg, DIY osv samt köpa en massa material. Allt jag sökte efter fann jag i alla fall och jag måste säga...panduro i all ära men de kan inte mäta sig prismässigt med denna nya pysselstjärna på min himmel. Jag har nu köpt en plastpenna, krympplast och lite träpärlor till några projekt framöver och jag skall testa hur det funkar kvalitetsmässigt och leveransmässigt men erkänner redan nu att dom nog kommer få bra recensioner från mig.
Så gå o besök nu...sjukt bra grejjer!

Oj då, arbetsmoral?

Ehhh, jag kunde inte vänta, det fick bli ett snabbpyssel direkt! Ibland är bara begäret för stort.

Krympplast, tygbeklädda pärlor, o pimpa några ramar får göras sen. 

pysselnerven satte igång

godmorgon.
Theo lämnad, skrap i marken med foten, ner med kepsen över ögonen, vill sitta hos fröken och trycka. Det här med skolstart kan onekligen få en mamma att vilja slita sitt hår. Men jag vet att det blir bättre så jag låtsas inte om nåt. Men hjärtat, de där hjärtat som värker. Tack och lov tar jag en arbetsdag vid köksbordet idag vilket kommer resultera i att jag kan hämta min stjärna vid 14 tiden. Sen ska jag ta en promenad och lappa i storbyn tänkte jag. Så jobb jobb jobb o lite kärlek. Sånt gör mitt hjärta glatt.

Hittade en pysselblogg som bör tipsas om. Blev mycket inspirerad och sen vill jag ha hennes kappa någe så fruktansvärt mycket. jag inser att det måste bli ett sånt köp under året om jag kan finna något liknande. Jag ÄLSKADE kappan. Leta upp den i bloggen, its fab.

 

Vid min nästa arbetspaus får det bli washitejp på allt jag kan hitta tror jag. Sen blir det att klicka hem krympplast (heter det så?) och permanent markers för här skall skapas!

 

 

Den lilla människan som blev stor del 1 (för han lär bli större)

Mitt barn.
Han som är ljuset.
Han den den där underbara.

Han började skolan igår.F klass.
En väska med en frukt, nya skolkläder, nya bekanta, nya fröknar, en helt ny miljö på ett helt nytt ställe.
Spänning och räddsla och förväntan och glädje. Det kom små barntårar vid ett tillfälle när han blev liten igen och kände sig ensam, då var jag inte där men fröken var. För er som inte vet det så är känslan i kroppen när man hört att ens barn blivit ledsen, den känslan är som att man blivit knivhuggen. För jag var inte där, jag fanns inte för stöd och support, evig räddare i nöden och superhjältemamma. Instinktivt tänkte jag börja med hemskolning och att han aldrig mer behövde träffa främlingar och aldrig mer behövde känna sig ensam och liten. Efter att ha tänkt lite till kom jag fram till att han nog inte skulle hemskolas och att det kanske var bra att träffa nya människor och att det vore egoistiskt av mig att förvägra världen denna personlighet. Vi blir ju alla små och lite ledsna ibland när vi finner oss ensamma och oförstådda, lite förvirrade och vilsna.
Min stjärna. Mitt ljus. Mitt barn. Som jag önskar att jag kunde få vara i din ficka så du kunde ta fram mig när klumpen blir för stor i magen. Men det är inte så, det är överlevnad och lär dig ditt sätt. Det är lite smärtsamt ibland, nytt och läskigt. Sen att du har en mamma som får fyra tårar och ett snyft att bli till jordens undergång fast du inte vet det. Du vet inte hur ont det gör i mig varje gång du darrar på överläppen. Du kan omöjligt förstå hur mycket jag känner varje gång du jag inte kan rädda dig. För inte ens jag kan begripa, inte ens jag kan förstå förrän jag står där och får reda på att jag var för långt borta och allt är försent. Nu kan jag endast låtsas som att det inte var en stor grej, jag kan endast se på dig, höra dig säga att du grät lite men sen kom fröken och det blev bra. Jag kan endast le och säga att jag nog också grät lite första dagen när allt var nytt.

Idag lämnade jag dig för första gången och jag ska om några år visa dig det här och säger dig att min klump i magen när jag gick från skolgården var så stor att det slapp ut ett snyft. För helt plötsligt är du så lång så du når upp till den svåra hyllan, du är så klok att du kan förstå innebörden av ett bra citat, så rolig att folk redan nu vänder sig till dig för uppmuntran, stora som små. Jag är så stolt över dig och jag inser att tiden springer ifrån mig. Snart är du gammal nog att klara dig själv, gammal nog att vilja vara själv, slå dig loss, bli kär, köra bil och få egna barn. Jag är inte endast förskräckt över detta såklart, även om jag är lite orolig för hur bra jag tar det där fallet från pidestalen där du så fint satt mig och som jag så ovilligt släpper greppet om. Jag är ju så fantastiskt stolt över hur underbar du är. O jag vet, alla säger att ens barn är underbara, det är jävigheten, du mitt barn, du är underbar på riktigt!

Lång inlägg om det fabulösa med att vara operfekt

Det går helt enkelt inte att vara regelbunden här längre.
Det är mer jobb än jag någonsin trodde att jag skulle kunna klara av och det är lika mycket av det andra som också skall hinnas med.
Idag är jag hemmavid och ritar kök för fulla kastruller, kontaktar CSN, fixar med företagsmoms, packar inför konferensen och blir det någon minut över tänkte jag valla dammsugaren. Fast just nu efter en intensiv morgon med allt och lite till ordnat (älskar effiktivitet) så chillar jag med en kopp kaffe. Grabbarna grus som förbereder sig för skol och jobbstart nästa vecka har tagit sig en dag tillsammans. Bio, bowling, spelhall och mat. Jag befarar att jag kommer få höra om deras äventyr i ett allt för snabbt tempo med en allt för gäll "mamma mamma mamma" röst ikväll. Men det är ett rätt angenämt problem.

Men jag måste tipsa om en sak, därför jag skriver idag. Många som känner mig vet att Lisa Nilsson och jag...eller nää snarare så att jag ÄLSKAR Lisa Nilsson. Hon är så fantastiskt talangfull, humoristisk, bra för själen, fötter på jorden normal och framförallt så galet kvinnligt vacker. Därför var jag tvungen att lyssna på hennes sommarprat såklart. Inte blev jag besviken, jag blev lyrisk. Kom ur bilen och skuttade fram till en kollega för att babbla ur mig hur fantastiskt underbart sommarpratet varit. Hur jäkla igenkännande och fint allt kändes.
Jag känner igen mig i hennes språk, i hennes liv, i hennes tänk och jag tänker tro att om vi någonsin fick chansen att träffas skulle hon bli lika kär i mig. Visst?
Men, i alla fall, Lisa pratade om känslor, kärlekar och ärlighet, om ärlighet till barn och om hur troll spricker i solen. Jag spann vidare på det där i mitt huvud och tänkte på min ärlighet till mitt barn. Fnissade lite åt saker jag lurats med, men så tänkte jag vidare igen...är jag helt ärlig mot mitt barn? Är jag helt ärlig?
Som människa, nää, jag älskar att bre på lite, överdriva för dramatisk effekt, gestikulera och höja rösten, prata dialekt och nästan dirigera min publik till att reagera där dom ska. Oftast funkar det. Jag ljuger absolut inte men jag överdriver i vardagshändelserna. Har en man synts på bussen kanske hans ögonbryn var liiiite mer buskiga än dom egentligen var. Hans kläder mer extrema än dom såg ut i verkligheten. allt för den dramatiska effekten, för att skapa en bild. det är nåt som kommer helt naturligt för mig. Jag tänker inte ens på det, de handlar om skratt, att jag knarkar skratt, att jag älskar att roa.
men inför Theo, gör jag det? Nej, jag gör inte det, jag behöver inte. Han reagerar ändå och hans reaktioner kan vara hur dom vill, jag njuter ändå, jag trivs ändå. Vi kan prata om sakerna precis som dom var, som dom är. Vi kan i lugn och ro prata om skolor, jobb, människor på stan. Helt plötligt fnissar han och det kan vara av att han kommer ihåg en bok för ett år sen med en karaktär i som heter Onkel Fikon. Det kan komma mitt i ett prat om annat. Jag kan inte regisera honom, kan omöjligt bestämma hur han skall reagera, om han skall reagera och på vad. Han avbryter, är otålig, orkar inte lyssna färdigt. Han har bubbel i sig som måste ut även om jag inte är klar med min story. Jag får banna och säga att man får inte avbryta men han har ändå slutat lyssna, intresset är på annat håll. Ibland hålls det uppe under hela storyn, om den är kort. Är den för lång kan jag lika gärna prata med katten.
Det är okonstlat, finns ingen oärlighet och mina överdrifter biter inte. Visst kan han uppskatta en rolig historia men jag får glatt tugga i mig att är den inte bra nog kommer myrorna börja krypa. Det är befriande på nåt vis. Därför när jag tänkt klart kom jag fram till att jag är helt ärlig mot mitt barn. Jag förskönar, förbättrar, överdriver inte. Han skulle se igenom det. Jag busar och luras, fnissar och kittlas, jagar och kullar men jag är helt okonstlat ärlig, håller varken inne med något eller berättar för mycket. Jag är mig själv, bara jag. Även fast jag ibland kan vara tråkig då, ful, tjock, lukta äckligt, frusta, sjunga dåligt, läsa slarvigt, vara gnällig. Anledningen till att jag kan vara så är nog helt enkelt för att jag inför denna lilla stjärna är helt jäkla fantastisk även när jag är som allra sämst.
Det ni, känslan i det slår vilken överdrivet rolig historia som helst, dont ya agree?