21 aug. 2013

Den lilla människan som blev stor del 1 (för han lär bli större)

Mitt barn.
Han som är ljuset.
Han den den där underbara.

Han började skolan igår.F klass.
En väska med en frukt, nya skolkläder, nya bekanta, nya fröknar, en helt ny miljö på ett helt nytt ställe.
Spänning och räddsla och förväntan och glädje. Det kom små barntårar vid ett tillfälle när han blev liten igen och kände sig ensam, då var jag inte där men fröken var. För er som inte vet det så är känslan i kroppen när man hört att ens barn blivit ledsen, den känslan är som att man blivit knivhuggen. För jag var inte där, jag fanns inte för stöd och support, evig räddare i nöden och superhjältemamma. Instinktivt tänkte jag börja med hemskolning och att han aldrig mer behövde träffa främlingar och aldrig mer behövde känna sig ensam och liten. Efter att ha tänkt lite till kom jag fram till att han nog inte skulle hemskolas och att det kanske var bra att träffa nya människor och att det vore egoistiskt av mig att förvägra världen denna personlighet. Vi blir ju alla små och lite ledsna ibland när vi finner oss ensamma och oförstådda, lite förvirrade och vilsna.
Min stjärna. Mitt ljus. Mitt barn. Som jag önskar att jag kunde få vara i din ficka så du kunde ta fram mig när klumpen blir för stor i magen. Men det är inte så, det är överlevnad och lär dig ditt sätt. Det är lite smärtsamt ibland, nytt och läskigt. Sen att du har en mamma som får fyra tårar och ett snyft att bli till jordens undergång fast du inte vet det. Du vet inte hur ont det gör i mig varje gång du darrar på överläppen. Du kan omöjligt förstå hur mycket jag känner varje gång du jag inte kan rädda dig. För inte ens jag kan begripa, inte ens jag kan förstå förrän jag står där och får reda på att jag var för långt borta och allt är försent. Nu kan jag endast låtsas som att det inte var en stor grej, jag kan endast se på dig, höra dig säga att du grät lite men sen kom fröken och det blev bra. Jag kan endast le och säga att jag nog också grät lite första dagen när allt var nytt.

Idag lämnade jag dig för första gången och jag ska om några år visa dig det här och säger dig att min klump i magen när jag gick från skolgården var så stor att det slapp ut ett snyft. För helt plötsligt är du så lång så du når upp till den svåra hyllan, du är så klok att du kan förstå innebörden av ett bra citat, så rolig att folk redan nu vänder sig till dig för uppmuntran, stora som små. Jag är så stolt över dig och jag inser att tiden springer ifrån mig. Snart är du gammal nog att klara dig själv, gammal nog att vilja vara själv, slå dig loss, bli kär, köra bil och få egna barn. Jag är inte endast förskräckt över detta såklart, även om jag är lite orolig för hur bra jag tar det där fallet från pidestalen där du så fint satt mig och som jag så ovilligt släpper greppet om. Jag är ju så fantastiskt stolt över hur underbar du är. O jag vet, alla säger att ens barn är underbara, det är jävigheten, du mitt barn, du är underbar på riktigt!

Inga kommentarer: