Det går helt enkelt inte att vara regelbunden här längre.
Det är mer jobb än jag någonsin trodde att jag skulle kunna klara av och det är lika mycket av det andra som också skall hinnas med.
Idag är jag hemmavid och ritar kök för fulla kastruller, kontaktar CSN, fixar med företagsmoms, packar inför konferensen och blir det någon minut över tänkte jag valla dammsugaren. Fast just nu efter en intensiv morgon med allt och lite till ordnat (älskar effiktivitet) så chillar jag med en kopp kaffe. Grabbarna grus som förbereder sig för skol och jobbstart nästa vecka har tagit sig en dag tillsammans. Bio, bowling, spelhall och mat. Jag befarar att jag kommer få höra om deras äventyr i ett allt för snabbt tempo med en allt för gäll "mamma mamma mamma" röst ikväll. Men det är ett rätt angenämt problem.
Men jag måste tipsa om en sak, därför jag skriver idag. Många som känner mig vet att Lisa Nilsson och jag...eller nää snarare så att jag ÄLSKAR Lisa Nilsson. Hon är så fantastiskt talangfull, humoristisk, bra för själen, fötter på jorden normal och framförallt så galet kvinnligt vacker. Därför var jag tvungen att lyssna på hennes sommarprat såklart. Inte blev jag besviken, jag blev lyrisk. Kom ur bilen och skuttade fram till en kollega för att babbla ur mig hur fantastiskt underbart sommarpratet varit. Hur jäkla igenkännande och fint allt kändes.
Jag känner igen mig i hennes språk, i hennes liv, i hennes tänk och jag tänker tro att om vi någonsin fick chansen att träffas skulle hon bli lika kär i mig. Visst?
Men, i alla fall, Lisa pratade om känslor, kärlekar och ärlighet, om ärlighet till barn och om hur troll spricker i solen. Jag spann vidare på det där i mitt huvud och tänkte på min ärlighet till mitt barn. Fnissade lite åt saker jag lurats med, men så tänkte jag vidare igen...är jag helt ärlig mot mitt barn? Är jag helt ärlig?
Som människa, nää, jag älskar att bre på lite, överdriva för dramatisk effekt, gestikulera och höja rösten, prata dialekt och nästan dirigera min publik till att reagera där dom ska. Oftast funkar det. Jag ljuger absolut inte men jag överdriver i vardagshändelserna. Har en man synts på bussen kanske hans ögonbryn var liiiite mer buskiga än dom egentligen var. Hans kläder mer extrema än dom såg ut i verkligheten. allt för den dramatiska effekten, för att skapa en bild. det är nåt som kommer helt naturligt för mig. Jag tänker inte ens på det, de handlar om skratt, att jag knarkar skratt, att jag älskar att roa.
men inför Theo, gör jag det? Nej, jag gör inte det, jag behöver inte. Han reagerar ändå och hans reaktioner kan vara hur dom vill, jag njuter ändå, jag trivs ändå. Vi kan prata om sakerna precis som dom var, som dom är. Vi kan i lugn och ro prata om skolor, jobb, människor på stan. Helt plötligt fnissar han och det kan vara av att han kommer ihåg en bok för ett år sen med en karaktär i som heter Onkel Fikon. Det kan komma mitt i ett prat om annat. Jag kan inte regisera honom, kan omöjligt bestämma hur han skall reagera, om han skall reagera och på vad. Han avbryter, är otålig, orkar inte lyssna färdigt. Han har bubbel i sig som måste ut även om jag inte är klar med min story. Jag får banna och säga att man får inte avbryta men han har ändå slutat lyssna, intresset är på annat håll. Ibland hålls det uppe under hela storyn, om den är kort. Är den för lång kan jag lika gärna prata med katten.
Det är okonstlat, finns ingen oärlighet och mina överdrifter biter inte. Visst kan han uppskatta en rolig historia men jag får glatt tugga i mig att är den inte bra nog kommer myrorna börja krypa. Det är befriande på nåt vis. Därför när jag tänkt klart kom jag fram till att jag är helt ärlig mot mitt barn. Jag förskönar, förbättrar, överdriver inte. Han skulle se igenom det. Jag busar och luras, fnissar och kittlas, jagar och kullar men jag är helt okonstlat ärlig, håller varken inne med något eller berättar för mycket. Jag är mig själv, bara jag. Även fast jag ibland kan vara tråkig då, ful, tjock, lukta äckligt, frusta, sjunga dåligt, läsa slarvigt, vara gnällig. Anledningen till att jag kan vara så är nog helt enkelt för att jag inför denna lilla stjärna är helt jäkla fantastisk även när jag är som allra sämst.
Det ni, känslan i det slår vilken överdrivet rolig historia som helst, dont ya agree?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar